Jag saknar den gamla tiden något oändligt! Jag har starka minnen från sådär 11-12års ålder när jag inför klassens applåder slåg nytt personbästa i höjdhopp på 1.42 Inte mycket lägre än vad jag själv va just då. Det var även bästa resultat på skolan :) Jag var så stolt, jag brann för höjdhopp!! Jag var bra på det mesta. Jag och min klasskompis Tim satte samma personbästa på 100meter. Kom inte ihåg exakt var det var för tid. Men vi var snabbast i klassen. Jag började efter ett tag på friidrottskola och jag tillsammans med en kille som var 1år äldre var alltid kvar sist i alla grenar när de andra "rivit ut sig". Vi slogs alltid om vinsten. Han slog mig i höjd på 1.45 eller 1.47 Jag hade samma tränare som Kronberg har i häck.  Minns när han sa att jag hade känsla för häckarna. Och visst - en tjej som ridit i hela sitt liv och alltid lekte häst på fritiden och hoppade över hemmagjorde skogshinder, hade inte så svårt att få in den grymma knixen i häck. Snabb som attans var jag med. Och i Längd hade jag personbästa på närmare 4.50 Jag var en allt i allo. Minns min första och ända tävling på slottskogsvallen inför stor publik och alla dom svenska stjärnorna som tävlade där. Min gren var staffet. 200meter var min sträcka. Jag hade inga spikskor som dom bra tjejerna hade. Inte heller slimmade byxor. Men jag låg 2:a eller 3:a när vi bytte. Vi kom tillslut sist. Men vad gjorde det. Dom andra var specialiserade på löpning, det var ingen i mitt lag.

Jag minns så väl de där gångerna man såg idolerna komma in i inomhushallen och värma upp och träna. Man fick stora ögon tex när Patrik kristiansson och Christian olsson gick förbi en. Alltid ödmjuka och skrev autografer. Minns inte hur Patrik låg till då men Christians karriär hade satt full fart! Och den dagen vi satt på föreläsning med Kronberg. När han berätta om hur mycket som sitter innanför pannbenet när det gäller att bli bra. Och mycket där innanför det hade jag... Och har. Jag går aldrig in i något om jag inte vet att jag kan vara med och fajtas i toppen. Och när jag ger mig in i något är det 120 som gäller! Jag ger alltid allt. Ända gången jag gav upp i dom sammanhangen var tex i sprint när någon sprang om mig så jag låg tvåa - då slutade mina ben springa.. Det fick jag alltid höra. Men jag tyckte då att en andra placering är ingen placering. Det tankesättet är nu ändrat. Jga menar hur långt kommer man om man ger upp?? :P Nu ser jag mer åt mina prestationer. Oftast nu då mina och hundens prestationer. Men alltid hänger det på mig hur det går. Hunden gör sitt bästa.

Jag vet inte varför jag slutade med friidrott. Kommer inte ihåg det. Men ångrar det djupt. Jag var alltid alla gympalärares favoriter, Jag hade en förmåga att vara bra i allt jag gav mig in på - oftast utan de gånger det var lagsporter. Gjorde någon annan något misstag så blev jag sur. Vinnar skalle eller vad? Nä jag ville träna och tävla själv. Då är det bara mig det hänger på och bara mig jag kan bli sur på. Det har jag genom min korta hundtid lärt mig att det även gäller här. Det är aldrig hunden. Ebba har fått vara en sån hjälp! Tur att det var just Ebba som var min första hund. Ingen annan hade klarat av mig griniga jag då. Men hon är så jävla självsäker den hunden så det finns inte. Tur är väl det! Och som hon fått mitt tålamod att växa! Hade aldrig kunnat få en bättre första hund - även om hon är BRA på att ge gråa hår! Och alla dessa tårar jag fällde när hon aldrig lyssnade, sprang iväg så fort hon kom lös över hela fältet på klubben. Så pinsamt jag tyckte det var.. Nu vet jag att Ebba ÄR Ebba. Hon kommer alltid att få sina "norska äre-varv" om än mer sällan nu än innan. Tack och lov. Och inga tårar fälls - bara skratt - hon HAR ju SÅN personlighet!!!!!! Hon har fått lära mig att motivera andra, nämligen henne. Hon är fan inte lättflörtad när det gäller vad hon vill ha i gengälld för att göra en sak. Men på tävling har hon till 95% gett allt hon har! Vilket resulterat i 5 första pris i 1:an med STRÅLANDE poäng för mig och min buhund :) Jag nöjer mig inte med att ligga vid 160poängs-stråket. För mig är inte det ett bra 1:a pris. Och ger sällan pallplats. Det är nog den där vinnarskallen som är kvar i mig. Vårt LP1 ligger alla 3 1:a priser över 180p och alla gånger på pallen, som sämst 2:a. Det är för mig en vinst. Ofta när vi steg av planen fick vi komentarer som "det var något utav det snyggaste samarbete jag sett", det värmer än! Vi fick till 99% 10:or på helhet. På en inoff. lydnadstävling har vi 190 och 193poäng! Det ni, min buhund och jag :)

Det som skiljer mig och min söta lilla buhund åt är att hon saknar viljan att jobba på riktigt! Hon vill inte ha krav på sig. Och att få upp en väldigt svårmotiverad hund att klättra i klasserna utan att ställa krav är inte så lätt, haha. Det har gjort att vi båda lagt stenhårdsträningen på hyllan. Vi kan ta ett pass på skoj med mycket lek. Det är det hon vill och då har vi såå kul. Hon vill nog inte tävla, hon vill inte stå i centrum. Hon har inget behov av att synas. I utställningsringen plockar jag aldrig in den där ståtliga snygga buhunden jag har hemma, där plockar jag in en potatissäck. Man ser hur mycket hon längtar till skogspromenader eller sängen och en huvudkudde när hon står där. Hon vill inte vara där, Därför slipper hon det. Tack vare Makea. men vi har ett utställnings CERT :D Det är jag glad för! Hon är såå värd det! Och R-cacib ;) Min duktiga älskling!

Makea är en hund som älskar att vara i centrum, hon vill synas, höras och kämpar alltid. Hon har min vinnarskalle - och framför allt, hon VILL jobba! Flera pass om dagen om det är så, precis som mig. Vi ska (läs kommer) bli farliga på tävlingarna. Vi är i ett när vi jobbar.

Tack vare Ebba är jag fast i hunderiet. Och tack vare henne så har jag idag Makea. Jag var ju tvungen att bevisa för mamma att jag ville jobba med hundar innan jag skulle få min aussie som jag alltid velat ha. Jag bevisade det med bravur!

Ebba är ones-in-a-life-time hund! Dessutom min ända buhund jag kommer äga. Känner helt ärligt att deras avel går i fel riktining. Och jag kommer aldrig att få en sån underbar buhund som Ebba - därför skaffar jag ingen. 

Låter väll nu som att någon ska dö men så är ju definitivt inte fallet *asg*

Känslan/tanken om all bakgrund till nutiden och hur jag står här kom fram efter gårdagens DN-gala och underbara Christian Olsson som troligtvis aldrig mer kommer att synas på tävlingsbarnorna - en stor stjärna är släckt! Jag flög tillbaka till tiden jag saknar så mycket och därigenom hur jag kom hit där jag är nu. Friidrotten ligger allt bra nära mig. Kommer aldrig att återvända dit. Men hans namn får mig att minnas. Flash back :)

Olsson är alltså den släckta stjärnan. Säger som GT - Han fick aldrig den uppmärksamheten han förtjändade. Det var alltid någon som skulle vara värre. Men han är bäst.

Tänk hur mycket som ligger bakom en liten liten grej! Nu står jag här som lycklig ägare till två helt underbara hundar :) Bättre kan det ju inte bli??

 Nä nu ska jag sova!!!!!!!!!!!!!

Ja, riktigt varmt är det nu! Hoppas det håller i sig. På hundfronten har det varit ganska lugnt nu i veckan. Tränade inne igår. makea lärde sig krypa :) Jättefint kryp har hon naturligt. Ebba släpar ju bakbenen efter sig och likson ålar sig fram mer. Makea har alla ben under sig och kryper fint utan att lyfta rumpan. Hon tyckte det var kul :) Så det ska vi jobba vidare på. Började även med lite andra "cirkuskonster". Ebba kan rätt mycket sånt men det har träkigt nog inte blivit något alls med Makea då jag prioriterat annat. Men har bestämt mig för att börja lägga in det lite smått. Hon kan en sak : Puss! hahahaha Men vi testade på lite cirklar och sånt. Får se om hon tycker det är kul, men det tror jag absolut.

Idag fick Makea sig ett litet lydnadspass ute. Det gick fint. Läggandet under gång ville sig inte riktigt idag så det la vi lite mer kraft på. Även starter och halter i svängar och att hålla positionen. MEN MEN MEN måste tillägga att hon gjorde en SUVERÄN klass 1 apportering!!! Har ju strulat lääänge med detta! Har det kommit ett framsteg?? Hon väntade fint, tog den och HÖLL I DEN i flera sekunder! Tills jag sa "loss". Antingen var det bara tur eller så har hon verkligen printat in nu att om bocken hamnar på marken blir det inget godis... Och om inte jag sagt loss då såklart! Åtminstone 4 gånger gjorde vi det och det såg riktigt bra ut! Hoppas det har lossnat. Klass 2 apportering fick hon med och gjorde även här den lätt bästa hittills! Hon springer i 590 och vänder på en 5öring, det gör hon - skillnaden idag var att hon kom in i fotposition och satte sig - om än något snett men hon fick massa belöning ändå!! Och två gånger helt utan tugg!Håller tummarna för att det börjar arta sig.

Nu ska jag göra mat innan det är dax att åka till jobbet igen.. Jag orkar verkligen inte egentligen.. Det är sjukt tråkigt, ingenting att göra och inget folk där....... Snacka om att tiden går låångsamt! Men vad gör man inte?! Jag får ju pengar! Och det passar ju ypperligt eftersom jag drar till SKOTTLAND om 2veckor :D Valla valla valla - det ska bli sjukt kul!!

Till råga på allt så fyller jag (äntligen) 18år då!!!

ha de i värmen!