Jag saknar den gamla tiden något oändligt! Jag har starka minnen från sådär 11-12års ålder när jag inför klassens applåder slåg nytt personbästa i höjdhopp på 1.42 Inte mycket lägre än vad jag själv va just då. Det var även bästa resultat på skolan :) Jag var så stolt, jag brann för höjdhopp!! Jag var bra på det mesta. Jag och min klasskompis Tim satte samma personbästa på 100meter. Kom inte ihåg exakt var det var för tid. Men vi var snabbast i klassen. Jag började efter ett tag på friidrottskola och jag tillsammans med en kille som var 1år äldre var alltid kvar sist i alla grenar när de andra "rivit ut sig". Vi slogs alltid om vinsten. Han slog mig i höjd på 1.45 eller 1.47 Jag hade samma tränare som Kronberg har i häck.  Minns när han sa att jag hade känsla för häckarna. Och visst - en tjej som ridit i hela sitt liv och alltid lekte häst på fritiden och hoppade över hemmagjorde skogshinder, hade inte så svårt att få in den grymma knixen i häck. Snabb som attans var jag med. Och i Längd hade jag personbästa på närmare 4.50 Jag var en allt i allo. Minns min första och ända tävling på slottskogsvallen inför stor publik och alla dom svenska stjärnorna som tävlade där. Min gren var staffet. 200meter var min sträcka. Jag hade inga spikskor som dom bra tjejerna hade. Inte heller slimmade byxor. Men jag låg 2:a eller 3:a när vi bytte. Vi kom tillslut sist. Men vad gjorde det. Dom andra var specialiserade på löpning, det var ingen i mitt lag.

Jag minns så väl de där gångerna man såg idolerna komma in i inomhushallen och värma upp och träna. Man fick stora ögon tex när Patrik kristiansson och Christian olsson gick förbi en. Alltid ödmjuka och skrev autografer. Minns inte hur Patrik låg till då men Christians karriär hade satt full fart! Och den dagen vi satt på föreläsning med Kronberg. När han berätta om hur mycket som sitter innanför pannbenet när det gäller att bli bra. Och mycket där innanför det hade jag... Och har. Jag går aldrig in i något om jag inte vet att jag kan vara med och fajtas i toppen. Och när jag ger mig in i något är det 120 som gäller! Jag ger alltid allt. Ända gången jag gav upp i dom sammanhangen var tex i sprint när någon sprang om mig så jag låg tvåa - då slutade mina ben springa.. Det fick jag alltid höra. Men jag tyckte då att en andra placering är ingen placering. Det tankesättet är nu ändrat. Jga menar hur långt kommer man om man ger upp?? :P Nu ser jag mer åt mina prestationer. Oftast nu då mina och hundens prestationer. Men alltid hänger det på mig hur det går. Hunden gör sitt bästa.

Jag vet inte varför jag slutade med friidrott. Kommer inte ihåg det. Men ångrar det djupt. Jag var alltid alla gympalärares favoriter, Jag hade en förmåga att vara bra i allt jag gav mig in på - oftast utan de gånger det var lagsporter. Gjorde någon annan något misstag så blev jag sur. Vinnar skalle eller vad? Nä jag ville träna och tävla själv. Då är det bara mig det hänger på och bara mig jag kan bli sur på. Det har jag genom min korta hundtid lärt mig att det även gäller här. Det är aldrig hunden. Ebba har fått vara en sån hjälp! Tur att det var just Ebba som var min första hund. Ingen annan hade klarat av mig griniga jag då. Men hon är så jävla självsäker den hunden så det finns inte. Tur är väl det! Och som hon fått mitt tålamod att växa! Hade aldrig kunnat få en bättre första hund - även om hon är BRA på att ge gråa hår! Och alla dessa tårar jag fällde när hon aldrig lyssnade, sprang iväg så fort hon kom lös över hela fältet på klubben. Så pinsamt jag tyckte det var.. Nu vet jag att Ebba ÄR Ebba. Hon kommer alltid att få sina "norska äre-varv" om än mer sällan nu än innan. Tack och lov. Och inga tårar fälls - bara skratt - hon HAR ju SÅN personlighet!!!!!! Hon har fått lära mig att motivera andra, nämligen henne. Hon är fan inte lättflörtad när det gäller vad hon vill ha i gengälld för att göra en sak. Men på tävling har hon till 95% gett allt hon har! Vilket resulterat i 5 första pris i 1:an med STRÅLANDE poäng för mig och min buhund :) Jag nöjer mig inte med att ligga vid 160poängs-stråket. För mig är inte det ett bra 1:a pris. Och ger sällan pallplats. Det är nog den där vinnarskallen som är kvar i mig. Vårt LP1 ligger alla 3 1:a priser över 180p och alla gånger på pallen, som sämst 2:a. Det är för mig en vinst. Ofta när vi steg av planen fick vi komentarer som "det var något utav det snyggaste samarbete jag sett", det värmer än! Vi fick till 99% 10:or på helhet. På en inoff. lydnadstävling har vi 190 och 193poäng! Det ni, min buhund och jag :)

Det som skiljer mig och min söta lilla buhund åt är att hon saknar viljan att jobba på riktigt! Hon vill inte ha krav på sig. Och att få upp en väldigt svårmotiverad hund att klättra i klasserna utan att ställa krav är inte så lätt, haha. Det har gjort att vi båda lagt stenhårdsträningen på hyllan. Vi kan ta ett pass på skoj med mycket lek. Det är det hon vill och då har vi såå kul. Hon vill nog inte tävla, hon vill inte stå i centrum. Hon har inget behov av att synas. I utställningsringen plockar jag aldrig in den där ståtliga snygga buhunden jag har hemma, där plockar jag in en potatissäck. Man ser hur mycket hon längtar till skogspromenader eller sängen och en huvudkudde när hon står där. Hon vill inte vara där, Därför slipper hon det. Tack vare Makea. men vi har ett utställnings CERT :D Det är jag glad för! Hon är såå värd det! Och R-cacib ;) Min duktiga älskling!

Makea är en hund som älskar att vara i centrum, hon vill synas, höras och kämpar alltid. Hon har min vinnarskalle - och framför allt, hon VILL jobba! Flera pass om dagen om det är så, precis som mig. Vi ska (läs kommer) bli farliga på tävlingarna. Vi är i ett när vi jobbar.

Tack vare Ebba är jag fast i hunderiet. Och tack vare henne så har jag idag Makea. Jag var ju tvungen att bevisa för mamma att jag ville jobba med hundar innan jag skulle få min aussie som jag alltid velat ha. Jag bevisade det med bravur!

Ebba är ones-in-a-life-time hund! Dessutom min ända buhund jag kommer äga. Känner helt ärligt att deras avel går i fel riktining. Och jag kommer aldrig att få en sån underbar buhund som Ebba - därför skaffar jag ingen. 

Låter väll nu som att någon ska dö men så är ju definitivt inte fallet *asg*

Känslan/tanken om all bakgrund till nutiden och hur jag står här kom fram efter gårdagens DN-gala och underbara Christian Olsson som troligtvis aldrig mer kommer att synas på tävlingsbarnorna - en stor stjärna är släckt! Jag flög tillbaka till tiden jag saknar så mycket och därigenom hur jag kom hit där jag är nu. Friidrotten ligger allt bra nära mig. Kommer aldrig att återvända dit. Men hans namn får mig att minnas. Flash back :)

Olsson är alltså den släckta stjärnan. Säger som GT - Han fick aldrig den uppmärksamheten han förtjändade. Det var alltid någon som skulle vara värre. Men han är bäst.

Tänk hur mycket som ligger bakom en liten liten grej! Nu står jag här som lycklig ägare till två helt underbara hundar :) Bättre kan det ju inte bli??

 Nä nu ska jag sova!!!!!!!!!!!!!

 

Linda

24 juli 2008 07:16

håller med dig ang Christian.....det är såå synd om honom,som han har kämpat att komma tillbaka..stackarn!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kommer inte ha kvar denna som standard blogg. Den kommer vara länkade fårn hemsidan tills jag fått min nya dator och uppdaterar hemsidan.   LÄNKA OM TILL MIN NYA BLOGG!!   http://ebbamakea.blogg.se/   söta änglar sussar sött <3 Makea är 10veckor ...

Makea har börjat kaxa till sig som bara den och har klättrat över Ebba i rang. Hon vaktar sina saker med livet. Speciellt sina ben. Idag tex, nu på morgonen så låg hon och jag i sängen, hon vid fotändan. Jag kollade på TV och Ebba vaknade ur mammas s...

ja inte för evig då kanske men det var Makeas livs sista valputställning! Och jag är nöjd med avslutningen och snart redo för den stora världen :P Vi var 6st tappra aussieägare som satt och frös i den starka kalla höstvinden. Domaren var försenad och...

Ibland kan man få en sån där stund på promenaden då man bara sätter sig på huk och myser med hundarna. Klappar om och viskar i örat hur fina dom är och hur mycket dom betyder för mig. Sånna dagar har jag, och jag tycker det är viktigt. Man ser hur he...

Japp, halkan är fixad! Det var jäkla kul!! Men det blir aldrig dåligt när man sätter Tezze i en bil utan vuxen där hon får gasa, bromsa, slira och snurra hur mycket som hellst med en bil! KAN det bli mer RÄTT!?! Nää... hihi. Körlektion har jag nu om ...